Omtentan

Omtentan är på fredag

Medan du sakta försvinner

Ska jag böja och översätta

Forma rätt konjunktiv

Om du ändå vore frisk

Men det blir fel

De andra på kursen undrar

Om tyska adjektiv

Försöker hänga med

Snart har de klarat det

Allt

Hur gör man för att överleva

Är det ingen som undrar

Röda korset i entrén

Det hjälper inte

Sjukhuset slukar mig

Ett svart hål

Håller dig levande

Jag måste vara modig

Omtentan är på fredag

Du klarar det!

Pappa måste säga så

Vad är viktigast

Mataffären disken soporna

När får jag sova


8/1 2018

"Ibland blir jag så trött på att vara 21. Eller över vetskapen om att jag har hela tjugoårsåldern framför mig. Det passar mig inte. Det passar mig inte att vilja älska djupt och storslaget i en generation där känslor blivit så stigmatiserat. Det passar mig inte att falla för dem som endast vill se på men inte ta emot. Det passar mig inte att bara ge utan att få något tillbaka. Det passar mig inte att vara rädd för kärleken, för den gör jag allt, det är det finaste jag har." 

Fars dag

Himlen

har matchat

betongen

i flera veckor

men inte här

här där himlen

består av trädkronor

i alla färgskalor

utom grå


Kylan

fastnar

på mina kinder

ändå värms jag

av utsikten

i en annan årstid

om känslan

att träffa rätt


Dimman

lockar

mina hårstrån

suddar ut

naturens konturer

ändå ser jag allting

så tydligt

glädjen

vid varje hål

ilskan

hos golfbollarna

bland buskarna


Stillheten

när regndropparna

träffar

de fallna löven

kysser sommaren

hejdå 


Oxitocyn

Oxitocynet
förgiftar min kropp
mitt medvetande
vänder på mitt dygn
gör så att jag klarar mig
på två timmars sömn
gör så att jag inte är hungrig
efter något annat än kyssar
gör så att det räcker
med fysisk beröring
gör så att mitt enda begär
är du


Takvåningen

Du skriver hej och jag svarar dig, sedan har vi inte så mycket mer att säga varandra. Jag undrar varför det känns stelt, hur distansen kan kännas i en hälsningsfras. Jag skriver fem meningar till som jag inte skickar och sedan undrar jag om du gjort samma sak de senaste veckorna. Om du också har känt att det funnits mer bakom våra ord och våra gemensamma ögonblick. I din takvåning och på stadens alla barer och cafén. Om det synts utifrån att vi umgåtts tillsammans, gömt oss undan regnet i busskurer eller värmt varandras händer lite för länge. Om det har märkts att du betalat notan lite för många gånger, om servitrisen har inbillat sig att det skulle kunna vara något det inte är, om busschauffören har smålett för sig själv efter att vi klivit på bussen och jag lutat mig mot din axel. Eller om det bara är jag som önskat mig en saga så länge att ditt hej blir en verklighet som jag har glömt att jag lever i och att sagor inte finns på riktigt. 

Slutet

Jag borrar in ansiktet i kabelstickningen länge länge
aldrig förr har rök och uteservering luktat så gott
huvudet snurrar av gårkvällen och natten
det värker nog en hel del nu
men jag vågar inte känna efter

Vi sa hejdå sedan
efter kyssar och kramar jag aldrig ville lämna
detta är inget avslut sa han 
en sliten tröst 
medan hans varma självklara ögon såg in i mina 
jag ville så innerligt tro på dem
och på hans ord
men nu vågar jag inte
om jag gör det så dör jag


Jag stoppar tillbaka tjocktröjan 
fastän jag anar ett hugg i bröstet
som om fem månader av kärlek
gick att rymmas
glömmas bort
längst ner i en byrålåda 
 

Tvingar mig själv in i duschen
tvättar bort hans kyssar från min hals
fastän det tar emot
fastän jag vill att de ska stanna där
och värma min hals
förevigt


Det oundvikliga

I de lugnaste av
drömmar
är jag inte maktlös
inte tvungen 
att leta
söka
gripa
efter något som
känns
efter något som
fortfarande är
du

I de starkaste av
drömmar
är du alltid där
hjälper mig upp igen
när jag faller
ger mig kraft att
fortsätta
ger mig mod
att älska
att leva
att andas

I de mest avlägsna
av drömmar
är jag fyra år
din hand i min
din tröst
dina hjärtslag
din parfym
gör mig trygg
när jag vilar i din famn
inget annat finns
inget annat får plats

I de ovanligaste av drömmar
är jag inte ledsen
är jag inte arg
är jag inte bedövad
är jag inte tom
är jag bara din dotter
och du är bara
min mamma

I de overkligaste av drömmar
finns det fortfarande tid
tid för oss
våra hjärtan värker inte
och du måste inte längre 
kämpa emot verkligheten
mardrömmen
det oundvikliga


Du har nycklar till alla dörrar

Du har fått tag på nycklar till alla dörrar på universitetet och därför kommer vi in där fastän klockan är strax före tio en onsdagskväll. Jag säger att jag blir nervös av att göra förbjudna saker men du säger att det inte är förbjudet. Att du har tillåtelse att ta dig in vart du vill och att du inte gör något olagligt. Men du har tagit dig in i min bröstkorg och lämnat känslor efter dig utan att jag vet om det ännu. Vi går upp och ner i byggnaden, som för att försäkra oss över att alla studenter har gått hem och jag smyger försiktigt omkring, som en tjuv som inte vill avslöja sig. Du skrattar åt mig och säger att det är lugnt. Ingenting är lugnt, för jag vet att det vi gör är förbjudet i vänskap och en alldeles för farlig fördel. Jag balanserar på gränsen och jag får inte falla. Du försöker ta dig in i lektionssalar men misslyckas, nycklarna räcker inte hela vägen, och kanske hoppas jag att de inte ska räcka till mitt hjärta heller. Vi sätter oss vid ett bord längst in i byggnaden och när du kysser mig faller jag nog, tappar åtminstone balansen. Jag blundar medan du kysser min nacke samtidigt som dina händer sakta rör sig över min kropp och ner in under jeanskanten. Jag känner hur min kropp reagerar på rörelsen och stolen vacklar till. När jag öppnar ögonen har mina händer redan instinktivt letat sig nerför din tröja, känner hur det nästan bränns i mina fingertoppar när jag snuddar vid din hud och hur hela min kropp skriker efter din. Jag tappar bort mig efter det, minns inte vad som sker eller i vilken ordning, allt känns suddigt men senare ska jag inse hur tydligt det egentligen var. Våra andetag är synkroniserade tills allt är över och vi andas ut, nöjda, med klara blickar. Vi går in på toaletten och tar foton av varandra framför spegeln fastän jag vet att det kommer att göra ont att titta på dem någon dag. Skrattar åt oss med rufsiga frisyrer och rosiga kinder, tills plötsligt en man som ser ut att vara vaktmästare sticker in huvudet och säger att vi inte får vara här så sent en vardagskväll, och trots att leken plötsligt blir allvar försöker du skämta bort allt. Men jag försvinner snabbt från toaletten, vill bort, vill därifrån, känner mig påkommen fastän ingenting har hänt. Eller så är jag kär i dig nu.


Avståndet

Jag ser på hur avståndet blir längre,
gör inget åt det, låter det vara,
låter varje gathörn vi gått förbi
varje övergångsställe vi passerat
göra ont
tills inget längre känns,
förlåter mitt hjärta,
låter varje slag kännas
som att jag går sönder,
men jag går inte sönder,
låter staden skrika ditt namn
tills du inte längre gör dig påmind
på alla platser vi inte längre är,
låter tårarna falla
tills det blir ett hav mellan oss,
låter det kvitta, för det gör det ju,
låter allt som känts försvinna,
gör inget åt det,
låter någon annan ta för sig
av det som en gång var ditt,
fastän det aldrig var det,
låter mig själv tro att du kanske ångrar dig då,
men det är bara jag som gör det,
låter mig själv sakna
tills jag inte orkar längre,
låter ofattbarheten ta plats
där det förut fanns något fantastiskt,
men otillräckligt,
låter mina ögon vila
på era ryggtavlor
där ni går hand i hand
så som vi också gjorde
fast vi inte borde

ha gjort något alls.


Om våren

Körsbärsträden blommar
i rosa och vitt
folk säger att de är fina
men jag vet
att snart vissnar de igen
och blombladen försvinner
de blir ett
med vinden,
gatan,
jorden

Syrener fyller luften
med en doft
av förväntan
men jag vet
att våren alltid lovar
sådant den aldrig
kan hålla
påminner oavbrutet
om livets ständiga förändring
om att sagan 
har ett slut

Träden förblir träd
återgår till sin naturliga färg
grönt
som om ingenting har hänt
men jag vet
att de är levande bevis
på att ingenting varar
och jag
vill inte längre
bli påmind


För Ordkonsts skrivcirkel 2017

Vi ses igen efter fyra månader och tio dagar. Du sitter vid ett bord och läser i en av dina böcker samtidigt som du fingrar på en kaffetermos. Jag står en bit ifrån och studerar dina konturer som så många gånger förut, undrar hundra saker samtidigt, kanske finns det något kvar, kanske inte. Kanske borde jag gå, men du hinner se mig och jag tar ett djupt andetag innan jag går fram och ger dig en kram. Du ler mot mig när jag sätter mig på stolen mitt emot och jag gör allt för att pressa ner känslorna som rusar upp ur bröstkorgen.

Du frågar mig mycket, jag hör att du vill veta, det är inte sådant du bara säger, precis som det var första gången vi sågs. Jag kan inte riktigt se dig i ögonen när jag svarar, in i de där varma ögonen, för om jag gör det kanske något går sönder inuti. Men det förstår inte du. Jag försöker svara dig ordentligt men orden jag får fram gör inte mina känslor rättvisa och jag märker hur du fortfarande påverkar mig på ett sätt som ingen annan gör. Kanske kommer jag tänka på det resten av året. Du undrar hur jag mår och jag ljuger, det spelar ingen roll om jag berättar sanningen eller inte, men innerst inne känns det som att jag faktiskt inte kan längre. Hur ska jag förklara för dig att jag inte kan åka förbi *** utan att snegla upp mot ditt fönster? Hur ska jag berätta att jag skrivit orden ”jag saknar dig” i min dagbok sextiotvå gånger de senaste månaderna? Och att jag medvetet låtit bli att rensa plånboken på kvitton från alla gånger vi handlat middag tillsammans?

Det blir en paus när vi pratar och jag ser i ögonvrån hur du sträcker fram din hand mot min men hejdar dig halvvägs över bordet. Jag låtsas vara oberörd men jag kan inte förstå hur du kan tycka att något som känns så rätt kan vara så fel. Hur fyra månader kan kännas som flera år och ändå inte ändra avståndet mellan oss. Jag hör dig säga att det vi hade var fint och jag försöker gripa tag i något i din röst, försöker förstå varför du säger det, om det finns något mer bakom orden du uttalar, men du säger att det är över nu. Jag tänker att det nog aldrig kommer ta slut. Du säger mer men det enda jag hör är ekon från tomrummet som känslorna lämnat i mig, de har plötsligt ingenstans att ta vägen och gör mig illamående. Du säger att jag säkert kommer träffa någon annan snart, att vi trots allt inte skapade världens mest romantiska historia, du får det att låta så lätt. Sedan säger du inget mer.

När jag går till bussen trampar jag genom en brun sörja av fallna löv, låter regnet osynliggöra mina tårar, slänger kvittona i olika soptunnor, ett efter ett.

Ändå finns det så jävla mycket kvar.


Sagan om den 21/3 2018

Det har gått fem månader nu
jag orkar inte ha på mig vinterjackan
en enda dag till
fyra plusgrader får räcka
och utanför dörren
kan jag känna lukten
lukten av vår
lukten av något nytt

Jag kan inte räkna
alla de gånger
som mitt hjärta har brustit
på 174:an
från Värnhem till Södervärn
har jag gett all min kärlek
utan att få något tillbaka
men nu sitter jag på bussen
igen
Håkan sjunger "komigen Lena"
i mina hörlurar
fast det känns
som att han sjunger
till mig

Jag tänker ånej
och wow
på samma gång
jag ser att du tänker
precis det jag tänker
(så som det alltid har varit)
"hur gör vi nu?!"
vi kramas
frågar varandra vad vi gör här
för här ska väl ingen av oss vara
inte samtidigt
helst inte på samma planet
men ingen ilska bor i mitt hjärta
och ingen ånger syns i dina ögon
trots att det första som slår mig
är att du har någon annan nu

Det går så fort
och jag undrar varför
som om du kommit på mig
med att äntligen försöka glömma
allt
som om det ens är möjligt
plötsligt
känns det mycket lättare
att bara ramla in
i dina armar igen
men jag får inte
det går inte

För jag måste fortsätta vara
hon jag var
för tre minuter sedan
hon som tror på våren
hon som inte längre
tänker på dig
när hon vaknar
eller
innan hon somnar
fortsätta vara hon
som Håkan sjunger om
hon som är starkare
hon som tror
på nya begynnelser
hon som faktiskt tar 174:an hem igen
med ett hjärta
som är helt


Den emotionella makten

Du säger det

det många redan har sagt

du säger det igen

ett eko från förr

river upp gamla sår

som om orden

eller du

skulle få mig

att glömma

allt det som hänt

alla dem som kommit före

om du säger det

en gång till

 

Du säger det igen

att du förstår

när du pratar om
kärlek

om hur svårt det är

om hur mycket som krävs

mod

för att det ska hålla

som om du har

tolkningsföreträde

över sanningen

och inombords

börjar något

rusa

smälla

explodera

 

Jag säger det

det många redan har hört

jag säger det igen

att visst är det svårt

att vakna och somna

med dig i tankarna

att visst krävs det mod

att känna något

för någon

som vill bli älskad

utan att vilja älska

tillbaka

men allt som krävs

för att inte falla

har du ingen aning om


Jag ger dig inte svaren

du vill ha

för jag vet mer

än du gör

fastän du föddes

före mig

jag vet att orden

inte innebär

det du vill att de ska göra

frihet

jag har hört det förr

de är förklädda

till ett fängelse

bygger en synvilla

för den som tror

att kärlek

går att styra

Jag undrar vad de gör just nu

Jag undrar vad de gör just nu,
om de promenerar i parker i
ösregn för att det inte spelar någon roll.
Om de låter maten svalna, spisen vara på,
kläderna ligga kvar på golvet.
Om de skriver meddelanden till varandra
i imman på spegeln i badrummet.
Om de pratar för högt i biblioteket eller
hörs alldeles för tydligt i biosalongen.
Om de kan varandras anatomi utan och innan,
om det är det enda de är riktigt säkra på.
Om de spenderar hela söndagar bland
täcken och kuddar, om de håller om
varandra tills det blir måndag.
Och om det en dag tar slut, om de tappar bort
varandra, sig själva, om de går sönder,
om de börjar undvika ösregn.
Jag undrar hur de gör då,

de som älskar varandra.

 


När det är över

När det är över
inser jag att lågan som brunnit inom mig
inte har med dig att göra
den som jag velat kväva
med vad som helst
vem som helst
hur länge som helst
 
När det är över
inser jag att lågan bränner upp
allt som vi hade
den gör mig starkare
ger mig plats åt nya ting att växa
som kolets funktion
efter en skogsbrand
 
När det är över
bränns det inuti mig
när jag hör ditt namn
inte för att jag fortfarande
älskar dig
utan för att jag påminns
om smärtan du orsakat
efter att jag har varit tvungen
att elda upp allting vi skapat
 
När det är över
så dansar jag hela nätter långa
jag sjunger med till Rihanna och Drake
när de säger
att jag är för bra för dig
och jag känner det
jag är helt säker
 
det är över nu


cajsatapper@gmail.com
Besökare totalt: